Söndag. Marika läser repliker.

https://www.facebook.com/video.php?v=10152422776757675

Frustration och saknad.

Ja, jag saknar faktist att vara på jobb.
Det är så härlig stämning med flickorna. På något vis jag inte kan beskriva i ord, så njuter jag av att vara där och observera deras sätt att arbeta. Följa med processen. Vara del av processen. Från papper till pjäs. Hur coolt är inte det?

Jag har den här veckan varit hemma på grund av en väldigt hård förkylning. Flickorna skickade hem mig på måndagen för att inte själv bli smittade. Det skulle ju nog vara lite av en katastrof. Någon kan hoppa in och suffa för mig ifall det skulle behövas, eller så klarar det sig utan suffa hur bra som helst en liten tid. Men ingen kan ta Pias eller Marikas plats ifall någon av dem skulle bli sjuka.

Känns så dystert att kunna läsa lite här på bloggen av vad som hänt och hur de gått framåt och så otroligt frustrerande av att inte själv kunna vara där.Vara där med dem och få uppleva det själv. Vara en del av det, då det är det jag borde vara!

Det här är första gången i mitt liv jag är sjukskriven. Klart man nångång möjligtvis varit sjuk en dag, men aldrig sjukskriven. Jag har den mentaliteten att man kan jobba fast man är lite sjuk. Eller lite mer än bara lite sjuk också. Därför har jag nu den här veckan haft väldigt svårt med att bara vara hemma och inte ta mig iväg till jobbet, fastän jag skulle kunna. Biter man sig i läppen så kan man.

Jag tvivlar inte en sekund över att de har kommit otroligt långt och jag tror de har gjort ett fantastiskt jobb med pjäsen hittills. Jag ser så otroligt mycket fram emot måndagen.
Då har jag nog enegri att dela med mig av, för det börjar jag ha redan nu!


- Bettina

Jag kan inte.

20 dagar till premiär.
Nu går det framåt med stora steg, emellanåt.
Vi är inne i Helenas och Annas liv, stundvis totalt.
Emellanåt bryts tanken helt, då börjar jag bara spela att jag är inne, fast jag inte har en aning om vart jag vill komma, vem jag är.
Men redan nu känns det som att det blir bra.
Tror jag, men insikten om att jag själv är min värsta fiende, är påtaglig.
Jag vill mera än jag kan.
Eller kan säkert, senare, men jag vill allt på en gång.
Sen finns där partier i texten jag är rädd för.
För att där finns tyngden, nyckeln. Därför är jag rädd, eller kanske inte rädd men det är som om min hjärna skulle börja skapa problem med flit, bara för att jag är sån, vi är såna, skapar barriärer i vårt huvud, fast de egentligen inte finns..
Jag har levt mitt liv långt med tanken att ; jag kan vad som helst bara jag vill tillräckligt.
Det har räckt länge.
Först med hjälp av ilska, min långvariga följeslagare, sen tröttna jag på att vara arg, då kom glädjen, avslappnaden, självnådigheten.
Ingalunda enkelt, utan med insikten om att jag kan be om hjälp, jag får var svag, jag måste försöka våga vara mig själv..vem det nu är, vet jag ibland helt klart!
Inte alltid.
Det är paradoxalt nog just vad pjäsen också handlar om.
Jag tycker det är skrämmande.
Just nu.
Väntar på morgondagen då jag måst utsätta mig igen.
Kärlek till Pia! som seglar i samma båt!

Marika

Kesken keskellä viikkoa

Tänään taas tajusin harjoituksissa sen, että ohjaajana en voi KEKSIÄ mitään. Kaikkien ratkaisujen on synnyttävä ikäänkuin itsestään, tietyillä tönäisyillä johonkin suuntaan ja pakottamatta. Aivot tarjoavat koko ajan vaihtoehtoja, mutta valinta syntyy tunteella.

Mentiin ykkösnäytös läpi. Moni ajatus on kohdillaan, kontakti, viritys, asemat, Marren ja Pian ymmärrys kirkas. Tärkeintä on nyt löytää esittämisen tapa ja oikea herkkyystaajuus suhteessa tulevaan yleisöön.

Läpimenon jälkeen oli huippuhyviä hetkiä, iso sisäinen intensiteetti, minimaalisesti teatraalisuutta.

Caro oli superkannustava ykkösen läpimenon jälkeen. En kehtaa enkä uskalla siteerata.

Päivän päätteeksi äänimaailman hahmottelua Jannen kanssa.

Kuuntelin radio-ohjelmaa, jossa sanottiin, että armo on toistuva teema töissäni. Niin kai se on. On se.

Ordlös

Fredag.
26 dagar till premiär.
Alltså, denna vecka har vi varit utan Minna, vår regissör, och lärt oss, ja, nästan hela texten!
Tack till underbara Bettina.
Igår hade Minna premiär på Kansallisteatteri. Dreamteam.
Jag och Pia var bland publiken.
Lyxigt att vara inbjuden, skumppa på pausen.
Vilken jäkligt bra föreställning hon gjort!
Skrivit och regisserat!
Vi känner igen stilen i orden, sättet att prata, problematiken.
Och den var jäkligt bra!
Mänsklig, varm, hjärtlig, svår, om svårigheten att duga!
På ett genialiskt sätt vävs man in i de fyra kvinnornas varande, små ord avslöjar deras liv, inte för mycket men just så att man ser in i deras mänsklighet, deras dilemmor, sorg, ensamhet, att inte duga. Skrattet bubblade i mig, jag skrattar för att jag känner igen mig.
Är som nyväckt av Minnas sätt att sätta orden efter varandra, skapa en totalt igenkännbar verklighet med ord, gest..
Ordlös är jag, egentligen.
Ja, jag är priviligierad att få vara med om, Minns du mig.
Väntar med iver på måndagen och på att få börja, på riktigt börja!
Respekt och värme.
Minns du mig

Marika

Irriterad!

Tisdag.
Text tankning fortsätter.
Vi blir irriterade på att vi inte kan, exakt, Bettina matar varje ord anefter!
Hon gör det bra! Jag känner mig så skit när det inte löper, då blir Bettina ställföreträdare för allt!
Hon får ta våra irriterande blickar när det finns ett "såklart" för litet, när ordföljden är fel, ja, allt.
Men å andra sidan kan vi "nästan" första akten!
Det ni!
Så , tack Bettina!
Orka med oss!
Det är intressant hur man/jag gör nån annan till skyldig för min egen bristfällighet. Mänskligt, jo, men ack så vanligt.
Det är så lätt att inte själv ha fel! Det är nån annan, systemet, nån annans fel!
Egentligen handlar det om att duga. Duger jag? I min rädsla för att duga skyller jag på andra.
Hmmm.. Våga vara mig själv. Inte vara perfekt.
Oj oj. det är ju bara textinlärning.
Pjäsen tar mig!

Ur en sufflös synvinkel.

Det här är egentligen mitt allra första, ja, vad ska man kalla det, - normala? seriösa? blogginlägg.
På min egen fritid bloggar jag om smink, gör sminkningar och lägger upp bilderna på min egen blogg men skriver inget destu mer privat eller om hur min dag varit.

Jag jobbar alltså på Lillan som suffa till Minns du mig?
Det är mitt andra jobb inom teatervärlden och jag älskar det. Mitt första jobb var/är teatervärdinna och då fick jag tillräckligt mycket inblick i teatervärlden för att veta att jag vill lära mig mer.

Det är otroligt att se hur en pjäs går från att bara vara ord på ett papper till, ja allt det vi arbetat oss fram till än så länge. Jag är otroligt fascinerad över hur Minna, Pia och Marika jobbar. Minna lite skilt för sig, som regissören då. Hur hon uttrycker sig, funderar och grubblar över saker och hennes enthusiasm. Medan Marika och Pia i sin tur är härliga att följa med och studera då de båda står på scenen framför mig. Hur det slänger sig in i sina rollen. Funderar, studerar och känner efter för att hitta hurdan just deras roll är som person.

Idag kicka mitt jobb igång ordentligt då Pia och Marika lämnade bort manuset helt och hållet. Eller till majoriteten av tiden. Det som jag upplever är mest krävande i mitt jobb är att kunna konentrera sig på att vara koncentrerad. Man blir så uppslukad av Marika och Pia på scenen att man bara skulle vilja vila blicken på dem och studera dem när de jobbar och hur de jobbar.

Pia och Marika har förstås sina helt egna sätt att lära sig sina repliker och hur de är då de koncentrerar sig och försöker minnas replikerna. Det är en aning underhållande att se hur de är helt uppslukade i sina egna bubblor men endå måste kunna ha kontakt med varandra.

Nu vet jag ju förstås inte hur de jobbar hemma på egen hand då de läser in sina repliker men dessa smygbilder tycker jag är ganska klockrena och visar vardera i sina egna bubblor.

Pia behöver röra på sig. "Gå måste gå, gå omkring, gå omkring, gå".

Marika i sin tur, sitten antingen vriden åt något håll på en stol eller så, ja, ligger hon på golvet.

Själv sitter jag ytterst bekvämt på en mjuk stol som många andra också kommer att få vila sin rumpor på medan de skrattar hejdlöst år våra fina stjärnor på scen !



Bettina

Tanka text!

Minna har premiär vecka på Kansallisteatteri,
så jag och Pia tankar text!
Enorma mängder av ord ska in på hårdskivan i huvudet!
Får ofta frågan, om det är svårt att lära sig text?
Minns du mig, är en svårlärd text, men den är sååå bra att varje ord måste läras exakt.
Så, visst är det svårt.
Ändå är allt annat svårare. Textinlärning lätt.
Stackars Bettina, vår sufflös!
Vidare, vidare!
Tur att det är måndag!

Oletko joskus?

Oletko joskus tullut jätetyksi?
Oletko joskus nähnyt jonkun yrittävän juosta ratikkaan ja painanut nappia, kunnes tämä ehtii?
Oletko raivostunut kesämökillä illallispöydässä?
Oletko leikkinyt hevosta?
Saanut diagnoosin?
Puhunut hermostuneesti liian pitkään?
Oletko joskus löytänyt lohdun yllättävältä taholta?
Provosoinut toista, kun halusit itse provosoitua?
Mennyt paniikkiin, kun ovikello soi?
Oletko joskus ystävystynyt?

Miten Helena kuvaa?

Näinkö?

Vai näin?
Viimeistään 17.9. Minns du mig -ensi-illassa se selviää.

Bloggkrapula!

Idag har denhär, jag, lidit av bloggkrapula!
Känns otroligt naket att skriva ärligt om sitt jobb.
Min morgon inleddes med hembesök av dagistanter, jag var otroligt nervös, hade städat för fullt och var ändå inte nöjd med resultatet. Sen då de kom var jag onaturligt hurtig, positiv och ack så oäkta!
Det gick ju bra ändå och de for nöjda iväg och jag blev kvar med spyfärdigt självförakt över min speedade onaturlighet.
Sen en halvtimme försenad till repetitionen, lättad att vara där, med just dehär männskorna som jag kan vara mig själv bland. Nästan.
Så svårt det kan vara att sätta igång, gå ut på golvet och bara börja, ta reda på denhär världen. Vi tycks alla vara lite såna som gärna röker ännu en cigarett och sen..
Så, börjar vi och plötsligt känns det otroligt inspirerande, roligt, svårt, jag kan texten dåligt och tanken, tankarna bryts konstant men det går ändå framåt med ministeg.
Minna talar om skörhet, sannhet, verklighet. Jag minns mitt fejkade morgon jag..
Det är svårt att vara sig själv! Vet jag egentligen hurudan jag är? Hur ska jag lära mig bara vara?
Min värld dras sakta in i Minns du mig?
Det känns bra!

Marika

Aukeamista ja pukusuunnittelua

Ymmärrän Marren blogikrapulan. Tuntuu jopa vaaralliselta puhua keskeneräisestä, sitä pitää suojella. Silti täytyy sanoa, että tänään tapahtui jotakin tärkeää harjoituksissa. Jotain aukesi. Kaikki on vielä haurasta, mutta luottamus on kova. Se syntyy siitä, että on yhteys muihin, että pystyy ajattelemaan ääneen, puhumaan repaleisia lauseita. Tässä ei ole toisiinsa törmäileviä egoja.

Tupakkaa kuluu liikaa.

Tänään reistaili ainoastaan koneet, printterit ja muut.

Treenien jälkeen pukusuunnittelua, otettiin kuitenkin kahdet boyfriend-fit-farkut sovitettavaksi Helenalle, vaikka olin päivällä paasannut, että ei farkkuja näyttämölle! Harmaa, hihaton mekko tulee huomenna mukaan kans.

Ja huomenna ollaan toivottavasti tehty pohjat koko juttuun ja mennään kakkosnäytös läpi. Tykkään tehdä karkeita luonnoksia kokonaisuudesta aika nopeassa tahdissa ja mennä syvemmälle vähitellen.

Minns du mig.

En och en halv vecka bakom oss av repetitioner. Minna Nurmelins, Minns du mig på Lilla teatern.

Sommar huvudet känns långsamt, trögt. Svårt att anpassa mig till tid, rutin. Som tur hade vi redan tjuvstartat i Maj med en veckas "känna in texten" period.

Miten?

Elämäni ensimmäinen blogikirjoitus, väsynyt, Marikan hieno avaus, tunnistan kaiken. Miten kirjoittaa työprosessista rehellisesti, miten paljon kehtaa kehua työryhmäänsä. Kirjoitanko nyt edes oikeaan kenttään, katoaako tämä, kun yritän julkaista? Nauroin itsekseni, kun ajattelin eilistä harjoitusta, missä Marren henkilö, Helena, puhuu kylpyhuoneen rikkoutuneesta lampusta, olimme samaa mieltä, että siinä saa purkautua suru ilman defenssejä ja kaikki tekstin yksityiskohdat olivat niin kauhean traagisia ja sitä kautta koomisia. Pia sai vatsakrampin.

Tähän täytyy totutella, kirjoittaa pirteämpänä, ehkä aamuisin. Ja laittaa kuvia tänne. Ja ja ja.

Jaaha, kirjoitin ensin kommenttikenttään ja nyt vasta löysin tän oikean..