Muista minut

Ensi tiistaina 16.9. pidämme teatterilla teosesittelyn klo 17.30, ennen ennakkonäytöstä klo 19. Tervetuloa!

Aion varmaankin kertoa näytelmän syntyhistoriasta. Muista minut sai alkunsa, kun näyttelijä Lotta Lindroos ehdotti yhteistyötä. Alkuperäisessä työryhmässä olimme näytelmäkirjailija Satu Rasila, näyttelijä Sari Mällinen, Lotta ja minä. Aiheemme oli naisen raivo. Tapasimme tällä hauskalla porukalla useita kertoja vuoden 2011 aikana ja pyörittelimme aihetta ja kaikenlaista aiheen vierestä. Alunperin oli tarkoitus, että Satu kirjoittaa ja minä ohjaan, mutta jossakin vaiheessa päätimme, että Satu ja minä kirjoitamme yhdessä. Keskusteluiden myötä aihe alkoi muuttua ja päätimme käsitellä identiteettiä; puhuimme identiteettivarkaudesta, virtuaalisesta identiteetistä, kahdesta naisesta, joiden identiteetit alkavat sekottua. Haimme apurahoja projektille tuloksetta ja lopulta kysyimme, lähtisikö Teatteri Avoimet Ovet tuottamaan juttumme. Punoimme kokoon synopsiksen, jonka perusteella teatterin johtaja Heini Tola kiinnostui ja saimme työllemme kodin.
Vuosi 2012 iski elämääni kaksi suurta menetystä. Kysymys identiteetistä alkoi näyttäytymään minulle näiden menetysten kautta. Kuka minä olen, kun elämästäni katoaa yllättäen tärkeät peruspilarit?
Työskentelimme tekstin parissa ryhmänä ja teimme työnjaon, jossa Satu kirjoittaisi näytelmän takaumien tasoa ja minä kirjoittaisin nyt-hetkeä. Satu oli mukana Turusta käsin ja paikalla harjoituksissa harvemmin.
Sitten kirjoitusprosessi lähti minussa käyntiin sellaisella voimalla ja vauhdilla, että Satu alkoi pudota kyydistä. Tekstiä tuli valtavalla vimmalla, se tuntui välillä lähes automaattikirjoitukselta. Testasin kohtauksia harjoituksissa ja palasin taas kirjoittamaan. Olin koko ajan tiiviissä dialogissa Sarin, Lotan ja Sadun kanssa. Päätimme, että Satu ottaa projektissa dramaturgin vastuun ja kirjoitustyö on yksin minun. Lopulliseen näytelmään jäi joitakin Sadun kirjoittamia repliikkejä ja näyttelijöiden kanssa yhdessä kehiteltyjä kuljetuksia.
Kesällä 2012 kirjoitin näytelmän valmiiksi. Ajatukseni oli, että elokuussa harjoitusten alkaessa pystyisin täysin keskittymään ohjaamiseen.
Kun aloitimme harjoitukset, huomasin, että kirjailija minussa jatkoi työtään. Hatun vaihtaminen ei onnistunut. Muokkasin edelleen tekstin yksityiskohtia. Varsinaiseen ohjaustyöhön jäi lopulta hyvin vähän aikaa.
Esityksestämme tuli jonkinlainen menestys. Se pyöri täysille katsomoille Avoimissa Ovissa ja sai kutsun Lainsuojattomat-festivaalille lukudraamana sekä Riksteaternin kiertueelle Ruotsiin.
Kun näytelmää käännettiin ruotsiksi kiertueen tekstitystä varten, minulla tuli idea luettaa näytelmä Lilla Teaternin uudella johtajalla Allu Leppäkoskella. Allu innostui tekstistä ja päätös sen uudelleen tulkinnasta Lillanissa syntyi. Kun vieläpä päätimme, että minä ohjaisin tekstin itse, oli alkuinnostuksen jälkeinen reaktioni lievä kauhu. Miten osaisin käsitellä näytelmää irrallaan kantaesityksestä?
Nyt, kun ensi-iltaan on kolme päivää, tiedän, että tämä esitys on täysin itsenäinen ja oma tulkintansa.
Minulle tämä työprosessi on ollut jonkinlainen revanssi, hyvitys sille ohjaajalle minussa, joka kantaesityksen suhteen jäi kirjailijaminäni varjoon.
Kukaan nykyisestä työryhmästä ei ole nähnyt suomenkielistä esitystä. Lavastaja Kaisa Rasila piti tarkkaan huolen siitä, että emme edes puhuneet kantaesityksen estetiikasta. Se oli hyvä ratkaisu.
Olen tietysti välillä harjoituksissa joutunut kamppailemaan melkein neuroottisen toisintekemisen tarpeeni kanssa ja sanomaan itselleni, että asioita voi tehdä myös samalla tavalla. En ole koskaan ennen ohjannut samaa teosta kahteen kertaan eikä tämä oikeastaan nytkään tunnu siltä.
Marika ja Pia ovat tuoneet työhön niin vahvasti itsensä, samoin muu työryhmä, Pilen, Janne, Kaisa.
Jännittäviä aikoja elämme nyt, kun kohtaaminen yleisön kanssa on ihan kohta.
Ja halusin kirjoittaa tämän ulos itsestäni.
Hienointa olisi se, että saisin nähdä näytelmästä vielä muita tulkintoja täällä Suomessa tai ulkomailla. Eva Buchwaldin ansiokas englanninnos, Remember me, valmistui viime keväänä.
Itse olen nyt tullut sellaiseen kohtaan tällä matkalla, että Helena ja Anna saavat alkaa elää elämäänsä ilman minua.
Tai siis, ovathan he kai osa minua. "Vem är jag? Vilken jobbig fråga."

Söndag,- nödvändig ledig dag.

Så var veckans sista övning avklarad. Igår kväll alltså.

Det har varit en otroligt lång och tung vecka för Minna, Marika och Pia i synnerhet. Men de är så duktiga och orkar jobba på. En ledig dag gör nog gott. Premiären närmar sig med stormsteg.
De senaste tre övningarna har jag inte fått sufflera. Ja, inte som vanligt. Pia och Marika måste hitta varandra och hitta till hur de kan stötta och hjälpa varandra ifall de kommer bort och jag inte finns där för att hjälpa. Jag kommer bara att finnas till hands några föreställningar och sedan måste de klara sig på tu man hand.
De är så otroligt duktiga, Pia och Marika. Några gånger har någon dera kommit bort och den andra har då ändrat sin replik så att den har kunnat hjälpa den andra. Men ack så smidigt. Något som bara Minna och jag inser. Men ingen annan.

Men det är svårt. det är faktist förvånadsvärt svårt att vara tyst. Man är van av att på en hundradels sekund mata upp något som gick snett. Ett ord, en mening, ordföljen. Men nu, visst händer det att ordföljden ändras lite grann, ord byts ut till synonymer, en mening faller bort, eller en hel replik ibland. Men jag får inte säga något. Endast om det är något som pjäser stöder sig på. Något större, något viktigt som resluterar i att pjäsen börjar halta lite grann ifall det glöms bort.

Imorgon börjar övningarna igen. Jag hoppas att alla tre fina flickor har kopplat av hjärnan idag för att bara vara. Utan att tänka på något alls. Slappnar av. Jag tror det gör mer gott än något annat just nu.

Jag. Jag längar redan till morgondagen!

Härlig söndag!


- Bettina

Irti

Nyt on se hetki työprosessissa, kun minun on päästettävä irti. Jo pari päivää olen yrittänyt löytää oikeita sanoja, joilla lähettää näyttelijät matkaan, seuraavaan vaiheeseen. Siihen vaiheeseen, joka tapahtuu näyttelijöiden välillä, yleisön kanssa, ilman minun katsettani.
Eilen illalla läpimenon jälkeen teatterin taiteellinen johtaja Raila Leppäkoski tuli avuksi ja löysi puolestani oikeat sanat. Luksusta. Että meidän teoksemme on luonteeltaan sellainen, jossa virheitä saa tapahtua, että se on freejazzia, että sen ei tule olla salonkikelpoinen suoritus missään mielessä. Että se tapahtuu näyttelijöiden välisessä tilanteessa, joka ontuu, vaivaantuu, menee mutkalle, purkautuu yllättävästi.
Ja tähän pisteeseen on tultu tiukan kontrollin kautta. Kaikkea on viilattu vimmatusti, mutta nyt pitää päästä vapaaksi. Onnistuuko se?
Säännöt pitää olla ennen kuin ne voi rikkoa.
Virhe on ystävämme.
Tänään saadan toivottavasti muutama koekatsoja.

Misstag.

Ensimmäinen pääharjoitus.

Eller vad det nu heter, men nu ska alla delområden vara klara, genomgångar som om det skulle vara föreställning, varje kväll fram till premiären nästa onsdag.
Med en sådan textmassa som vi har, Pia och jag, vet jag inte vad jag ska fokusera på när vi börjar.
Måste bara försöka vara i stunden, lita på att jag kan.
Sakta smyger tvivlet in, tänk om jag glömmer något viktigt. Gör fel, säger fel, tänker fel...
Och än en gång, det är ju just det pjäsen handlar om! Allas vår rädsla för att göra fel, bli ett åtlöje, utpekad men...
I misstagen ju finns människan, där finns fröet till igenkännande.
I trevandet, i rädslan, det gör oss mänskliga.
Ska det nu vara så svårt för mig att fatta?
Tro, tro, tro, avslappnad, glädje, dit ska vi komma på en vecka.
Fan! Jag har aldrig gjort en så här svår föreställning.
Här finns fröet till något nytt i mig.
Vi blir aldrig färdiga som skådespelare, vi ska inte nöja oss med lagom, vi måste utvecklas hela tiden, söka, söka, bara så hålls vi vakna!
Så, gå in i misstagen, ta vara på dem, lev dom Marika.
Säger Marika till Marika.

Svenska eller finska? Vai belgiaa?

Kun kerron ihmisille, että ohjaan Lilla Teaternissa, monet katsovat hetken hämmentyneenä ja kysyvät sitten: "Suomeks vai ruotsiks?" tai "Sä osaat siis ruotsia?" tai "Millä kielellä?"
Vastaan, että työskentelemme sekokielellä, milloin mitenkin. Ja saatan kertoa, että usein työprosessin loppua kohti kieli muuttuu joka tapauksessa aika merkilliseksi. On niin paljon yhteistä maastoa, että viittaukset kuulostavat ulkopuolisille käsittämättömiltä tai ohjaaminen alkaa tapahtua pelkillä äännähdyksillä. Puhutaan belgiaa.
Mutta sitten saatan kertoa myös, että minullahan on suomenruotsalainen tausta. Min pappa var ju finlandssvensk. Kotikielenä meillä oli suomi. Isäni oli tyypillinen sukupolvensa edustaja eikä välttämättä kommunikoinut meidän lasten kanssa juuri millään kielellä. Mutta kuulin, kun hän puhui ruotsia ystäviensä ja harvojen sukulaisten kanssa.Vanhemmat laittoivat minut ruotsinkieliseen leikkikouluun ummikkona. Minua kiusattiin ja tunsin itseni ulkopuoliseksi. Esikoulussa sain ihanan opettajan (kiitos Gitta!), joka osasi ottaa minut mukaan myös kieleen. Puhuin sujuvaa ruotsia ennen kouluikää.
Sitten kielikylpyni katkesi, kun muutimme ja aloitin suomenkielisessä koulussa. Identiteettini ruotsia puhuvana jäi vajaaksi ja myöhemmin jotenkin monimutkaistui ja solmuuntui mielessäni. Pelkäsin tekeväni virheitä.
Ymmärrän lähes kaiken, mitä työyhteisössä puhutaan ruotsiksi. Näytelmän tekstin osaan tietysti unissanikin ja pystyn keskustelemaan käännöksen yksityiskohdista. Ruotsin kieleni on paljon parempi kuin annan ymmärtää. Identiteettisolmun aiheuttama ujous on esteeni, josta haluaisin päästä eroon.
Pitäisiköhän muuttaa Ruotsiin vähäksi aikaa? Vai päättäisinkö nyt viimeisellä kokonaisella harjoitusviikolla puhua vain ruotsia?
Ohjatessa on välillä niin vaikea löytää oikeita ilmaisuja edes vahvimmalla kielellään. Ohjatessa on tärkeintä, että välittyy tunne. Sanat saattavat olla jopa toissijaisia. Ranskassa workshopissa totesin, että tulkin välityksellä on mahdotonta ohjata.
Tällaisia tuumaan ennen maanantai-illan harjoitusta. På finska.

Medvetandet, min fiende.

13 dagar till premiär.

Kanske det är det, talet 13, som idag orsakar tvivel, oro, stundvis hopp, stundvis förtvivlan..
Vi hade fotografering, fina Lotte, var närvarande, knäppte bilder, ibland nära, ibland långt ifrån.
Hon sa fina ord efteråt, jag förstår plötsligt att det ju är det, som vi säger, som man känner igen sig i. Inte hur vi gör.
Just nu vandrar pjäsen under huden på mig.
jag kan inte skilja på Helena och Marika, fast Helena är mer närvarande, levande, verklig.
Marika är stundvis falsk, oäkta, borta och medveten!
Jävla medvetenhet.
Hur ska jag stå?
Vart ska jag sätta händerna?
Är jag trovärdig nu?
Vad ska jag säga?
Va avslappnad nu!
Hur är man avslappnad?
Medvetandet.
Fienden.
Stunder av kontakt, närvaro finns hela tiden även.
Jag tror på det här.
Minna, som skrivit och regisserar  ser ibland ororligare ut än vi,
Inser hur ensam man är som regissör.
Men hon är skarp, klarsynt, snäll och närvarande!
Hon kan säga om hon inte vet !
De vackraste ord jag vet är : Jag vet inte.
Men vi söker.
Huh.
Marika

Är vi konstnärer?

3.9.
genomgång idag.
ställvis, känner jag att det fungerar.
funderar på att,
vi kommer inte att lösa världens problem, inte uppfinna hjulet på nytt.
men, det vi kommer närmare och närmare är människan,
insikten, rädslan att våga, vara avslappnad, sig själv, som ju är det svåraste man kan vara!
Vem vågar?
Minna fråga oss idag om vi upplever att vi är konstnärer.
Pia sa att Nej.
Jag sa att , vad är en konstnär?
vi är vana att förminska oss själva, Pia och jag.
Det kan vi.
Men jag ser på henne, Pia, hon är så modig, så bra, hon är van vid att förminska sig. Fast hon borde vara dethär landets mest uppskattade skådespelerskor!
När ingen ser dig, finns du int.
När ingen tror på dig blir du dålig, bitter..synisk.
hmm..Vi står inför en ny insikt.
Så tammefan om det igen blir en, marginal försäljare..
vi satsar inte på en pjäs med två kvinnor...
Kom och se!

Söndag. Marika läser repliker.

https://www.facebook.com/video.php?v=10152422776757675

Frustration och saknad.

Ja, jag saknar faktist att vara på jobb.
Det är så härlig stämning med flickorna. På något vis jag inte kan beskriva i ord, så njuter jag av att vara där och observera deras sätt att arbeta. Följa med processen. Vara del av processen. Från papper till pjäs. Hur coolt är inte det?

Jag har den här veckan varit hemma på grund av en väldigt hård förkylning. Flickorna skickade hem mig på måndagen för att inte själv bli smittade. Det skulle ju nog vara lite av en katastrof. Någon kan hoppa in och suffa för mig ifall det skulle behövas, eller så klarar det sig utan suffa hur bra som helst en liten tid. Men ingen kan ta Pias eller Marikas plats ifall någon av dem skulle bli sjuka.

Känns så dystert att kunna läsa lite här på bloggen av vad som hänt och hur de gått framåt och så otroligt frustrerande av att inte själv kunna vara där.Vara där med dem och få uppleva det själv. Vara en del av det, då det är det jag borde vara!

Det här är första gången i mitt liv jag är sjukskriven. Klart man nångång möjligtvis varit sjuk en dag, men aldrig sjukskriven. Jag har den mentaliteten att man kan jobba fast man är lite sjuk. Eller lite mer än bara lite sjuk också. Därför har jag nu den här veckan haft väldigt svårt med att bara vara hemma och inte ta mig iväg till jobbet, fastän jag skulle kunna. Biter man sig i läppen så kan man.

Jag tvivlar inte en sekund över att de har kommit otroligt långt och jag tror de har gjort ett fantastiskt jobb med pjäsen hittills. Jag ser så otroligt mycket fram emot måndagen.
Då har jag nog enegri att dela med mig av, för det börjar jag ha redan nu!


- Bettina

Jag kan inte.

20 dagar till premiär.
Nu går det framåt med stora steg, emellanåt.
Vi är inne i Helenas och Annas liv, stundvis totalt.
Emellanåt bryts tanken helt, då börjar jag bara spela att jag är inne, fast jag inte har en aning om vart jag vill komma, vem jag är.
Men redan nu känns det som att det blir bra.
Tror jag, men insikten om att jag själv är min värsta fiende, är påtaglig.
Jag vill mera än jag kan.
Eller kan säkert, senare, men jag vill allt på en gång.
Sen finns där partier i texten jag är rädd för.
För att där finns tyngden, nyckeln. Därför är jag rädd, eller kanske inte rädd men det är som om min hjärna skulle börja skapa problem med flit, bara för att jag är sån, vi är såna, skapar barriärer i vårt huvud, fast de egentligen inte finns..
Jag har levt mitt liv långt med tanken att ; jag kan vad som helst bara jag vill tillräckligt.
Det har räckt länge.
Först med hjälp av ilska, min långvariga följeslagare, sen tröttna jag på att vara arg, då kom glädjen, avslappnaden, självnådigheten.
Ingalunda enkelt, utan med insikten om att jag kan be om hjälp, jag får var svag, jag måste försöka våga vara mig själv..vem det nu är, vet jag ibland helt klart!
Inte alltid.
Det är paradoxalt nog just vad pjäsen också handlar om.
Jag tycker det är skrämmande.
Just nu.
Väntar på morgondagen då jag måst utsätta mig igen.
Kärlek till Pia! som seglar i samma båt!

Marika

Kesken keskellä viikkoa

Tänään taas tajusin harjoituksissa sen, että ohjaajana en voi KEKSIÄ mitään. Kaikkien ratkaisujen on synnyttävä ikäänkuin itsestään, tietyillä tönäisyillä johonkin suuntaan ja pakottamatta. Aivot tarjoavat koko ajan vaihtoehtoja, mutta valinta syntyy tunteella.

Mentiin ykkösnäytös läpi. Moni ajatus on kohdillaan, kontakti, viritys, asemat, Marren ja Pian ymmärrys kirkas. Tärkeintä on nyt löytää esittämisen tapa ja oikea herkkyystaajuus suhteessa tulevaan yleisöön.

Läpimenon jälkeen oli huippuhyviä hetkiä, iso sisäinen intensiteetti, minimaalisesti teatraalisuutta.

Caro oli superkannustava ykkösen läpimenon jälkeen. En kehtaa enkä uskalla siteerata.

Päivän päätteeksi äänimaailman hahmottelua Jannen kanssa.

Kuuntelin radio-ohjelmaa, jossa sanottiin, että armo on toistuva teema töissäni. Niin kai se on. On se.

Ordlös

Fredag.
26 dagar till premiär.
Alltså, denna vecka har vi varit utan Minna, vår regissör, och lärt oss, ja, nästan hela texten!
Tack till underbara Bettina.
Igår hade Minna premiär på Kansallisteatteri. Dreamteam.
Jag och Pia var bland publiken.
Lyxigt att vara inbjuden, skumppa på pausen.
Vilken jäkligt bra föreställning hon gjort!
Skrivit och regisserat!
Vi känner igen stilen i orden, sättet att prata, problematiken.
Och den var jäkligt bra!
Mänsklig, varm, hjärtlig, svår, om svårigheten att duga!
På ett genialiskt sätt vävs man in i de fyra kvinnornas varande, små ord avslöjar deras liv, inte för mycket men just så att man ser in i deras mänsklighet, deras dilemmor, sorg, ensamhet, att inte duga. Skrattet bubblade i mig, jag skrattar för att jag känner igen mig.
Är som nyväckt av Minnas sätt att sätta orden efter varandra, skapa en totalt igenkännbar verklighet med ord, gest..
Ordlös är jag, egentligen.
Ja, jag är priviligierad att få vara med om, Minns du mig.
Väntar med iver på måndagen och på att få börja, på riktigt börja!
Respekt och värme.
Minns du mig

Marika

Irriterad!

Tisdag.
Text tankning fortsätter.
Vi blir irriterade på att vi inte kan, exakt, Bettina matar varje ord anefter!
Hon gör det bra! Jag känner mig så skit när det inte löper, då blir Bettina ställföreträdare för allt!
Hon får ta våra irriterande blickar när det finns ett "såklart" för litet, när ordföljden är fel, ja, allt.
Men å andra sidan kan vi "nästan" första akten!
Det ni!
Så , tack Bettina!
Orka med oss!
Det är intressant hur man/jag gör nån annan till skyldig för min egen bristfällighet. Mänskligt, jo, men ack så vanligt.
Det är så lätt att inte själv ha fel! Det är nån annan, systemet, nån annans fel!
Egentligen handlar det om att duga. Duger jag? I min rädsla för att duga skyller jag på andra.
Hmmm.. Våga vara mig själv. Inte vara perfekt.
Oj oj. det är ju bara textinlärning.
Pjäsen tar mig!

Ur en sufflös synvinkel.

Det här är egentligen mitt allra första, ja, vad ska man kalla det, - normala? seriösa? blogginlägg.
På min egen fritid bloggar jag om smink, gör sminkningar och lägger upp bilderna på min egen blogg men skriver inget destu mer privat eller om hur min dag varit.

Jag jobbar alltså på Lillan som suffa till Minns du mig?
Det är mitt andra jobb inom teatervärlden och jag älskar det. Mitt första jobb var/är teatervärdinna och då fick jag tillräckligt mycket inblick i teatervärlden för att veta att jag vill lära mig mer.

Det är otroligt att se hur en pjäs går från att bara vara ord på ett papper till, ja allt det vi arbetat oss fram till än så länge. Jag är otroligt fascinerad över hur Minna, Pia och Marika jobbar. Minna lite skilt för sig, som regissören då. Hur hon uttrycker sig, funderar och grubblar över saker och hennes enthusiasm. Medan Marika och Pia i sin tur är härliga att följa med och studera då de båda står på scenen framför mig. Hur det slänger sig in i sina rollen. Funderar, studerar och känner efter för att hitta hurdan just deras roll är som person.

Idag kicka mitt jobb igång ordentligt då Pia och Marika lämnade bort manuset helt och hållet. Eller till majoriteten av tiden. Det som jag upplever är mest krävande i mitt jobb är att kunna konentrera sig på att vara koncentrerad. Man blir så uppslukad av Marika och Pia på scenen att man bara skulle vilja vila blicken på dem och studera dem när de jobbar och hur de jobbar.

Pia och Marika har förstås sina helt egna sätt att lära sig sina repliker och hur de är då de koncentrerar sig och försöker minnas replikerna. Det är en aning underhållande att se hur de är helt uppslukade i sina egna bubblor men endå måste kunna ha kontakt med varandra.

Nu vet jag ju förstås inte hur de jobbar hemma på egen hand då de läser in sina repliker men dessa smygbilder tycker jag är ganska klockrena och visar vardera i sina egna bubblor.

Pia behöver röra på sig. "Gå måste gå, gå omkring, gå omkring, gå".

Marika i sin tur, sitten antingen vriden åt något håll på en stol eller så, ja, ligger hon på golvet.

Själv sitter jag ytterst bekvämt på en mjuk stol som många andra också kommer att få vila sin rumpor på medan de skrattar hejdlöst år våra fina stjärnor på scen !



Bettina

Tanka text!

Minna har premiär vecka på Kansallisteatteri,
så jag och Pia tankar text!
Enorma mängder av ord ska in på hårdskivan i huvudet!
Får ofta frågan, om det är svårt att lära sig text?
Minns du mig, är en svårlärd text, men den är sååå bra att varje ord måste läras exakt.
Så, visst är det svårt.
Ändå är allt annat svårare. Textinlärning lätt.
Stackars Bettina, vår sufflös!
Vidare, vidare!
Tur att det är måndag!

Oletko joskus?

Oletko joskus tullut jätetyksi?
Oletko joskus nähnyt jonkun yrittävän juosta ratikkaan ja painanut nappia, kunnes tämä ehtii?
Oletko raivostunut kesämökillä illallispöydässä?
Oletko leikkinyt hevosta?
Saanut diagnoosin?
Puhunut hermostuneesti liian pitkään?
Oletko joskus löytänyt lohdun yllättävältä taholta?
Provosoinut toista, kun halusit itse provosoitua?
Mennyt paniikkiin, kun ovikello soi?
Oletko joskus ystävystynyt?

Miten Helena kuvaa?

Näinkö?

Vai näin?
Viimeistään 17.9. Minns du mig -ensi-illassa se selviää.

Bloggkrapula!

Idag har denhär, jag, lidit av bloggkrapula!
Känns otroligt naket att skriva ärligt om sitt jobb.
Min morgon inleddes med hembesök av dagistanter, jag var otroligt nervös, hade städat för fullt och var ändå inte nöjd med resultatet. Sen då de kom var jag onaturligt hurtig, positiv och ack så oäkta!
Det gick ju bra ändå och de for nöjda iväg och jag blev kvar med spyfärdigt självförakt över min speedade onaturlighet.
Sen en halvtimme försenad till repetitionen, lättad att vara där, med just dehär männskorna som jag kan vara mig själv bland. Nästan.
Så svårt det kan vara att sätta igång, gå ut på golvet och bara börja, ta reda på denhär världen. Vi tycks alla vara lite såna som gärna röker ännu en cigarett och sen..
Så, börjar vi och plötsligt känns det otroligt inspirerande, roligt, svårt, jag kan texten dåligt och tanken, tankarna bryts konstant men det går ändå framåt med ministeg.
Minna talar om skörhet, sannhet, verklighet. Jag minns mitt fejkade morgon jag..
Det är svårt att vara sig själv! Vet jag egentligen hurudan jag är? Hur ska jag lära mig bara vara?
Min värld dras sakta in i Minns du mig?
Det känns bra!

Marika

Aukeamista ja pukusuunnittelua

Ymmärrän Marren blogikrapulan. Tuntuu jopa vaaralliselta puhua keskeneräisestä, sitä pitää suojella. Silti täytyy sanoa, että tänään tapahtui jotakin tärkeää harjoituksissa. Jotain aukesi. Kaikki on vielä haurasta, mutta luottamus on kova. Se syntyy siitä, että on yhteys muihin, että pystyy ajattelemaan ääneen, puhumaan repaleisia lauseita. Tässä ei ole toisiinsa törmäileviä egoja.

Tupakkaa kuluu liikaa.

Tänään reistaili ainoastaan koneet, printterit ja muut.

Treenien jälkeen pukusuunnittelua, otettiin kuitenkin kahdet boyfriend-fit-farkut sovitettavaksi Helenalle, vaikka olin päivällä paasannut, että ei farkkuja näyttämölle! Harmaa, hihaton mekko tulee huomenna mukaan kans.

Ja huomenna ollaan toivottavasti tehty pohjat koko juttuun ja mennään kakkosnäytös läpi. Tykkään tehdä karkeita luonnoksia kokonaisuudesta aika nopeassa tahdissa ja mennä syvemmälle vähitellen.

Minns du mig.

En och en halv vecka bakom oss av repetitioner. Minna Nurmelins, Minns du mig på Lilla teatern.

Sommar huvudet känns långsamt, trögt. Svårt att anpassa mig till tid, rutin. Som tur hade vi redan tjuvstartat i Maj med en veckas "känna in texten" period.

Miten?

Elämäni ensimmäinen blogikirjoitus, väsynyt, Marikan hieno avaus, tunnistan kaiken. Miten kirjoittaa työprosessista rehellisesti, miten paljon kehtaa kehua työryhmäänsä. Kirjoitanko nyt edes oikeaan kenttään, katoaako tämä, kun yritän julkaista? Nauroin itsekseni, kun ajattelin eilistä harjoitusta, missä Marren henkilö, Helena, puhuu kylpyhuoneen rikkoutuneesta lampusta, olimme samaa mieltä, että siinä saa purkautua suru ilman defenssejä ja kaikki tekstin yksityiskohdat olivat niin kauhean traagisia ja sitä kautta koomisia. Pia sai vatsakrampin.

Tähän täytyy totutella, kirjoittaa pirteämpänä, ehkä aamuisin. Ja laittaa kuvia tänne. Ja ja ja.

Jaaha, kirjoitin ensin kommenttikenttään ja nyt vasta löysin tän oikean..