Frustration och saknad.

Ja, jag saknar faktist att vara på jobb.
Det är så härlig stämning med flickorna. På något vis jag inte kan beskriva i ord, så njuter jag av att vara där och observera deras sätt att arbeta. Följa med processen. Vara del av processen. Från papper till pjäs. Hur coolt är inte det?

Jag har den här veckan varit hemma på grund av en väldigt hård förkylning. Flickorna skickade hem mig på måndagen för att inte själv bli smittade. Det skulle ju nog vara lite av en katastrof. Någon kan hoppa in och suffa för mig ifall det skulle behövas, eller så klarar det sig utan suffa hur bra som helst en liten tid. Men ingen kan ta Pias eller Marikas plats ifall någon av dem skulle bli sjuka.

Känns så dystert att kunna läsa lite här på bloggen av vad som hänt och hur de gått framåt och så otroligt frustrerande av att inte själv kunna vara där.Vara där med dem och få uppleva det själv. Vara en del av det, då det är det jag borde vara!

Det här är första gången i mitt liv jag är sjukskriven. Klart man nångång möjligtvis varit sjuk en dag, men aldrig sjukskriven. Jag har den mentaliteten att man kan jobba fast man är lite sjuk. Eller lite mer än bara lite sjuk också. Därför har jag nu den här veckan haft väldigt svårt med att bara vara hemma och inte ta mig iväg till jobbet, fastän jag skulle kunna. Biter man sig i läppen så kan man.

Jag tvivlar inte en sekund över att de har kommit otroligt långt och jag tror de har gjort ett fantastiskt jobb med pjäsen hittills. Jag ser så otroligt mycket fram emot måndagen.
Då har jag nog enegri att dela med mig av, för det börjar jag ha redan nu!


- Bettina