Jag kan inte.

20 dagar till premiär.
Nu går det framåt med stora steg, emellanåt.
Vi är inne i Helenas och Annas liv, stundvis totalt.
Emellanåt bryts tanken helt, då börjar jag bara spela att jag är inne, fast jag inte har en aning om vart jag vill komma, vem jag är.
Men redan nu känns det som att det blir bra.
Tror jag, men insikten om att jag själv är min värsta fiende, är påtaglig.
Jag vill mera än jag kan.
Eller kan säkert, senare, men jag vill allt på en gång.
Sen finns där partier i texten jag är rädd för.
För att där finns tyngden, nyckeln. Därför är jag rädd, eller kanske inte rädd men det är som om min hjärna skulle börja skapa problem med flit, bara för att jag är sån, vi är såna, skapar barriärer i vårt huvud, fast de egentligen inte finns..
Jag har levt mitt liv långt med tanken att ; jag kan vad som helst bara jag vill tillräckligt.
Det har räckt länge.
Först med hjälp av ilska, min långvariga följeslagare, sen tröttna jag på att vara arg, då kom glädjen, avslappnaden, självnådigheten.
Ingalunda enkelt, utan med insikten om att jag kan be om hjälp, jag får var svag, jag måste försöka våga vara mig själv..vem det nu är, vet jag ibland helt klart!
Inte alltid.
Det är paradoxalt nog just vad pjäsen också handlar om.
Jag tycker det är skrämmande.
Just nu.
Väntar på morgondagen då jag måst utsätta mig igen.
Kärlek till Pia! som seglar i samma båt!

Marika