Misstag.

Ensimmäinen pääharjoitus.

Eller vad det nu heter, men nu ska alla delområden vara klara, genomgångar som om det skulle vara föreställning, varje kväll fram till premiären nästa onsdag.
Med en sådan textmassa som vi har, Pia och jag, vet jag inte vad jag ska fokusera på när vi börjar.
Måste bara försöka vara i stunden, lita på att jag kan.
Sakta smyger tvivlet in, tänk om jag glömmer något viktigt. Gör fel, säger fel, tänker fel...
Och än en gång, det är ju just det pjäsen handlar om! Allas vår rädsla för att göra fel, bli ett åtlöje, utpekad men...
I misstagen ju finns människan, där finns fröet till igenkännande.
I trevandet, i rädslan, det gör oss mänskliga.
Ska det nu vara så svårt för mig att fatta?
Tro, tro, tro, avslappnad, glädje, dit ska vi komma på en vecka.
Fan! Jag har aldrig gjort en så här svår föreställning.
Här finns fröet till något nytt i mig.
Vi blir aldrig färdiga som skådespelare, vi ska inte nöja oss med lagom, vi måste utvecklas hela tiden, söka, söka, bara så hålls vi vakna!
Så, gå in i misstagen, ta vara på dem, lev dom Marika.
Säger Marika till Marika.