Vi hade fotografering, fina Lotte, var närvarande, knäppte bilder, ibland nära, ibland långt ifrån.
Hon sa fina ord efteråt, jag förstår plötsligt att det ju är det, som vi säger, som man känner igen sig i. Inte hur vi gör.
Just nu vandrar pjäsen under huden på mig.
jag kan inte skilja på Helena och Marika, fast Helena är mer närvarande, levande, verklig.
Marika är stundvis falsk, oäkta, borta och medveten!
Jävla medvetenhet.
Hur ska jag stå?
Vart ska jag sätta händerna?
Är jag trovärdig nu?
Vad ska jag säga?
Va avslappnad nu!
Hur är man avslappnad?
Medvetandet.
Fienden.
Stunder av kontakt, närvaro finns hela tiden även.
Jag tror på det här.
Minna, som skrivit och regisserar ser ibland ororligare ut än vi,
Inser hur ensam man är som regissör.
Men hon är skarp, klarsynt, snäll och närvarande!
Hon kan säga om hon inte vet !
De vackraste ord jag vet är : Jag vet inte.
Men vi söker.
Huh.
Marika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar