En och en halv vecka bakom oss av repetitioner. Minna Nurmelins, Minns du mig på Lilla teatern.
Sommar huvudet känns långsamt, trögt. Svårt att anpassa mig till tid, rutin. Som tur hade vi redan tjuvstartat i Maj med en veckas "känna in texten" period.
Så blev det 4.8 och repetitionerna började.
Hade själv orienterings svårigheter av typen,- hur ska man klä sig till jobbet? - jag kan ingen text -Har jag solat bort all form av begåvning -Vem är jag? -Hur ska jag vara naturlig? - Hur ska jag vara så osynlig som möjligt men ändå unik. - Måste jag ta ansvar?... o.s.v
Det visa sig att hela arbetsgruppen hade samma känsla!
Tröstande att man inte är ensam med sin varierande självkänsla. Mina arbetskamrater, alla kvinnor, är öppna, sårbara, osäkra, kloka.
Känner mig plötsligt priviligierad.
Sen pjäsen som handlar om just detta. Svårigheten att ställa sig frågan: vem är jag? varför är jag här? Vad vill jag? Hur ser du mig? Vad minns jag?
I vår våldsamma värld där egen vinning, egot, pengar, hårda värderingar och känslolöshet regerar, känns det nästan skamfullt underbart att jobba med en text som handlar om svårigheten att vara människa. All osäkerhet som förhållanden, ansvar, barn eller inte barn och plikter för med sig!
Så, nu har vi en dryg månad tills premiär och jag tänker som så att om jag kommer ur den här processen som den samme jag var innan, har jag förlorat en uns.
Livet och teatern handlar om att vara i tiden.
Tiden är känslolös och hård, de som har litet drabbas hårdast.
Om ingen ser mig, finns jag då?
Marika
Bravo Marre! Du är ju min bästa vän så jag håller med dig hur det kändes att börja jobba efter sommarlovet! vi har känt varandra i snart 20 år! o vi var de båda kvinnorna på Viirus! mycket skratt o gråt o ångest har vi bakom oss! Och nu är vi mogna igen att mötas i Minna Nurmelins fantastiska pjäs Minns du mig! Är det ödet som gjorde det så att vi får stå på scenen bara DU o ch JAG! Och en kvinnlig regissör o en kvinnlig scenograf! Marre vi är båda två ambitiösa skådisar som vill att allt ska falla på sin plats genast! men vi måste komma ihåg vi har tid och att inte ta det såå allvarligt vi får inte glömma lekfullheten humorn o glädjen! men också ha en liten sorg i hjärtat! Fina Marre Lav you det är en gädje att jobba med dig! Pia.
SvaraRadera